Jaha, så hur hände det här egentligen?Det är inte raketforskning, men kanske lite överraskande. Även för mig själv.Eftersom att Iwa varit sjuk i nästan två år innan hon gick bort så har jag känt en ganska stor uppgivenhet. En till hund har inte ens varit på tal på dessa två år, även om vi alltid vetat att vi kommer att vilja ha en till nån gång i framtiden. Det har varit så mycket med epilepsin och vi har varit ledsna och trötta och irriterade och allt där emellan. Jag vet att jag sagt orden "jag vet inte om jag kommer att orka med en till hund efter det här".Men så är det ju så att kärleken ofta har en tendens att segra, och fint är väl det.För när Iwa gick bort så kände jag, förutom bottenlös sorg och saknad, att nä - jag vet inte om jag vill leva livet utan en aussie igen! Och det förvånade mig och skrämde mig på samma gång. Det kom till mig så himla starkt. Och är det en sak jag lärt mig så är det att när hjärtat talar högt, så ska jag lyssna. Ibland står liksom stjärnorna rätt och jag kom i kontakt med en uppfödare och berättade om oss, allt som hänt, om epilepsin och om längtan efter en till kompis och vad vi söker i en hund. Det var viktigt för oss att säkerställa att det inte finns epilepsi i linjerna. Och så berättade hon om en av valparna som fanns kvar att tinga och jag tänkte direkt "men herregud, det låter exakt som Iwa när hon var valp!". ...och det kändes som ett tecken i sig. Man kan aldrig ersätta en familjemedlem som gått bort men man kan däremot välja att öppna hjärtat och hemmet för en till. Där och då bestämde vi oss. Så vi åkte på roadtrip för att hämta hem honom! Iggy är från en kennel nere i Småland men uppfödaren var så himla fin och tillmötesgående att hon ordnade så att vi kunde hämta upp Iggy i Tönnebro, vilket kortade resan med cirka 12 timmar tur-och-retur. Bilresan gick hur bra som helst! Det var helt underbart att få se Serafinas reaktion när vi kom hem med honom (hon var hos sin mommo och moffa under tiden vi åkte och hämtade honom), hon blev helt till sig! Men nu är hon också väldigt svartsjuk och testar gränser, så jag har minst sagt fullt upp haha. Det är för övrigt Serafina som har valt namn! Redan när vi började prata om att tinga honom så visade jag bilder och frågade vad hon hade velat att en till hund skulle heta. Jag kom med några förslag och så fort hon hörde "Iggy" så har hon kallat honom för precis det. Även när vi hämtat hem honom och ännu funderade på namn så sa hon "Iggy", så då blev det en Iggy! Och Izla då? Hur tar hon det? Till en början ville hon inte veta av honom. Sen var han lite rolig att busa med utomhus, men enbart på hennes villkor. Sen mjuknade hon lite till och tog initiativ även inomhus - men allt är alltid på hennes villkor och det är hon bestämd med. Det är så hon alltid har varit och jag tänker att hundarna lär sig att lyssna på varandras signaler.Så! Som att jag inte hade nog här innan på egen hand så har jag nu också en valp! 😂 Så otroligt oförnuftigt och alldeles rätt! Och Isak kommer hem om bara några veckor, vi borde väl klara oss tills dess va?! 🤪
