Klockar in på snart 4 månader själv i huset i Tornedalen med barn, hundar (varav en är kroniskt sjuk) och allt som hör livspusslet till. 4 månader (!). Det har givetvis både tänkts och känts. Här kommer lite av det.Jag klarar allt! (även när jag tror att jag inte ska göra det).Den här hösten har jag utmanat mig själv som aldrig förr. Inte nog med att jag roddar allt med livspusslet själv så har känslan varit att livet slängt många extra utmaningar i ansiktet på en, utmaningar som liksom har avlöst varandra. Tak som läckt in vatten, epilepsi som blivit sämre hos vår hund Iwa, bilstrul, and the list goes on baby! En dag när jag stängde ner hemmakontoret och började promenera mot förskolan för hämtning så kände jag mig plötsligt gråtfärdig. Solen sken och färgade byn i ett gyllene höstljus och känslan sköljde över mig som en våg som slår mot strandkanten. Inte på ett ledset sätt. Det var nog... stolthet?. Stolthet för allt jag gör och klarar av, helt på egen hand just nu. Det var märkligt, för den vågen kom från ingenstans, men det var som att jag gav mig själv en öm klapp på axeln. You got this. Helvete vad du gör det bra! Jag vet faktiskt inte om jag känt så förut, så jag omfamnade verkligen den känslan, den var fin och jag förtjänar den. Bilden av ett hem har omformats Jag har haft en enorm längtan efter att bara få landa hemma i Tornedalen, i vårt eget hem som vi bygger upp här. En hemlängtan som har varit så pass stark att jag valde att stanna här själv. Jag älskar vårt hus och det har varit fint att få vara hemma och pyssla här och bona in mig ordentligt - men känslan till själva platsen, och den där känslan av att faktiskt vara hemma som jag har längtat så mycket efter har definitivt känts annorlunda. Och det är inte platsens fel, det är jag. Eller rättare sagt: vad som inte är här.För ett hem är inte bara en plats, eller ett hus med sina egna prylar, ett hem handlar så mycket om människorna man omger sig med. Och i mitt fall, människorna som fyller hemmet. När inte Isak har varit här har det faktiskt varit svårare att känna sig hemma på riktigt, även om jag älskar denna plats på jorden. Men den har känts ganska ensam. Men det kanske säger sig självt, egentligen. Vi har skapat ett hem i varandra och jag har någonstans längs vägen börjat inse att platsen nog är sekundär i känslan av att vara hemma. Jag tror att vi skulle kunna skapa oss ett hem nästan var som helst i världen, så länge vi har varandra. Så, nu längtar jag enormt mycket till att vi båda kan vara här tillsammans igen. Först då är hemmet komplett. Just nu är jag ingen bra kompisJag längtar efter att lära känna nya människor! Kompisdejta! Bygga upp en vänskapskrets här. Och ha tid att ringa alla mina bästisar som bor på andra orter (och i andra länder!) men just nu är jag ingen bra kompis. Jag har för mycket på mitt bord (självförvållat, jag vet) och ska vara glad om jag ens orkar duscha om kvällarna. Den senaste gången som jag skulle ha en kompisdejt (i kombo med jobb) så fick min hund ett epilepsianfall precis när den potentiella kompisen rullade in på gården. Jag minns knappt vad vi pratade om när hon anlände och fick se kaoset här hemma. Så nä, det går inte toppen med sånt just nu. Jag får nog bara förlika mig med tanken på att allt har sin tid och bättre tid för kvalitetshäng med vänner kommer att komma, jag ska inte bli besviken på mig själv om det inte blir av just nu.Däremot har jag gett mig själv mycket kvalitetstid med familj, något som har varit guldvärt! Det känns verkligen som att jag fått ta ikapp tid som vi inte haft när vi flyttat runt i landet. Vem är jag när jag är ensam? Jag är, privilegierat nog, inte van vid att känna mig ensam. Tanken på ensamheten har skrämt mig och jag har tvingats möta den på ett plan som jag inte gjort förut. Det handlar inte om att jag inte gillar att vara själv, för det har jag inga problem med, jag snarare uppskattar att vara själv emellanåt. Däremot så har flytten till Övertorneå också inneburit en nystart i att jag inte har ett socialt nätverk runt mig. Ensamhet är en jobbig känsla, den känns liksom ända in i själen. Men jag tror också att det kan vara en nyttig upplevelse att möta de tankar som formas när man är själv. Vad händer i vakuumet av tid som uppstår när barnet har lagt sig och man bara har sig själv att umgås med, varenda kväll? De flesta kvällar har jag ärligt talat jobbat för att ligga i fas med mina frilansuppdrag och för att “passa på”, men nu har jag börjat känna att jag behöver den tiden för lugn och ro så jag brukar försöka skippa kvällsjobb de flesta kvällar. Och jag kan verkligen njuta av den egentiden nu. Den ger mig utrymme att ta in och smälta dagarna och framförallt: vila. Jag har lärt mig lyssna på min egen rytmInför den här hösten så hade jag en tanke om allt jag skulle göra och hinna med. Hah! Visst är det så att alla har lika många timmar om dygnet men vad vi ofta glömmer att räkna in i ekvationen är vår faktiska ork beroende på hur våra dagar ser ut.Att tro att jag ska orka stå och måla kök eller barnrum varje kväll när ungen har somnat är bara naivt av mig. Jag vet ju bättre! Så istället för att spara sånt till kvällarna (när jag vet att jag helst bara ligger raklång i soffan p.g.a behöver vila) kan jag portionera ut sånt om dagarna när jag tar rast från jobbet. Då kan jag ge lite utrymme för sånt som jag längtar efter att göra. Om det så är en loppisrunda eller att måla lite i köket på lunchrasten. Många bäckar små. Att analysera hur jag verkligen funkar och faktiskt agera därefter har varit nyckeln till att kunna göra sånt jag längtar efter, om än i små doser. Men också: vara okej med att jag inte alltid orkar, även om jag vill. Det är en balansgång, minst sagt. Ibland känner jag mig som ett trotsigt barn som bara ångar på fastän jag egentligen borde vila, men de flesta dagar är jag duktig på att lyssna på min egen rytm.
