Vi är i Norge nu! Va? Ja! Hockeylivet tog oss hit denna säsong. Ungefär 5,5 timme från Övertorneåhemmet ligger Narvik. Och här är vi nu. Bland fjordar, fjäll och vild och sagolik natur. Får inte nog av dessa vyer. Jag vill uppleva allt, allt, allt det fina. Rätt så ofta får vi höra meningar som:”Men när ska ni slå er till ro?””Men… är det inte jobbigt att flytta hela tiden?””Tänk på barnen…”När man lever ett liv som sträcker sig lite utanför ramen, utanför normen, är det lätt att bli ifrågasatt.Och ganska ofta hör jag en antydan om att vi på något sätt lever i ett genrep inför det ”riktiga” livet. Som att livet börjar först den dagen vi slår oss ner på en fast punkt. När Isak inte längre jobbar med att spela hockey, när jag har ett vanligt kontorsjobb och varken jobbar på distans eller frilans. När vi helt enkelt gör livet lite mer… som man förväntas göra det.Jag erkänner: jag har dragits med i det tankesättet jag också. Omedvetet har jag känt att jag behöver förklara mig. Ibland nästan ursäkta mig. Som att jag måste kunna redovisa någon slags rimlig (för vem?) tioårsplan för att inte låta som en rotlös hippie som bara driver runt i världen. Och när jag väl insåg det bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer förminska vårt liv eller försöka trycka in det i en trång liten låda för att det ska kännas mer begripligt för någon annan.För vi lever inte ett liv som är på paus.Tvärtom.Det här är livet.Det är förskolelämningar på platser vi inte visste att vi skulle bo på ett halvår tidigare. Det är nya språk, nya människor och nya vägar hem. Det är flyttkartonger och hemlängtan och känslan av att plötsligt ha fler än en plats i världen som känns som hemma. Det är att ibland undra vad fan vi håller på med, och andra dagar titta ut genom fönstret och tänka att herregud, tänk att vi får leva så här.Och ja, en dag kanske vi slår oss till ro. Kanske bor vi på samma plats resten av livet. Kanske gör vi inte det. Jag vet faktiskt inte längre varför jag skulle behöva veta det? För jag vill inte tillbringa de här åren med att betrakta dem som transportsträckan till någon framtida, mer "ordnad" version av vårt liv.Barnen är små nu. Vi är här nu. Hockeyn är här nu. Friheten att kunna packa ihop vårt hem och följa med någonstans är här nu.Så nej, vi väntar inte på att livet ska börja. Vi är mitt i det.
