Idag har det gått ett år sedan du såg mig rakt i ögonen och berättade att nu, nu är det dags att gå.Du ville inte äta mat den kvällen. Inte ta din medicin. Inte dricka.Jag förstod att det är slut, även fast jag inte ville inse. Jag var trött, så trött. Sliten efter många kämpiga veckor med bakslag i din sjukdom.Vi hade egentligen redan tagit ett beslut, när Isak kommer hem från Norge - då är det dags. Men du hann före oss. Du visste själv.Ett år har gått och jag måste fortfarande gå iväg och gråta i smyg ibland. Ibland kommer det som en katapult av akut saknad.Men oftast så kan jag prata glatt och stolt om dig och tiden vi fick tillsammans.Ibland svär jag över att du behövde leva med epilepsin och tunga mediciner i två år.Men du fick nio rika år av äventyr, bus, mys och att sova i fotändan.Du hann se Serafina växa och gå från spädbarn till en 1,5-åring. Hon minns dig och saknar dig. Säger att du är i himlen och finns det en himmel så är det ju så självklart att du är där nu.Förra sommaren träffade jag en spådam som kan prata med döda och se in i din framtid genom att hålla dig i handen. Om man nu tror på sånt. Men en sak ska ni veta: hon visste saker om mig, som det på riktigt inte finns en chans att någon annan ens kan veta. Jag frågade henne om dig, men hon sa att det inte funkar likadant med djur som med människor. Det var ju jävla typiskt. Men det är väl så det är, man letar efter tecken överallt. Speciellt i början. Då kände jag dig i vinden och i de rosa pastellhimlarna som uppenbarade sig dagen efter att du dog och samma dag som jag körde 20 mil enkelväg för att kremera dig.En väninna förlorade också sin hund förra året. När vi messade med varann så beskrev hon det som en "ljus sorg". Jag tänkte mycket på de orden.För sorgen, den kan ha många färger. Den kan gå från den mörkaste av nattsvart till januarihimlens kalla men ljusrosa toner, precis som dagen efter din död och den där eftermiddagen påväg till kremeringen. Man kan vara ledsen och sakna ihjäl sig men också känna en djup tacksamhet för all tid man fick tillsammans.Men vad skulle jag inte göra för att få gosa ner mig i din varma päls igen. Den som jag än idag minns doften av. Eller se dig sitta där på stugtrappan igen, under norrskenet en höstkväll i oktober. Iwa, hundarnas hund!
