Jag, Serafina och hundarna Iwa och Izla.Nu har jag bott själv här i huset med Serafina och hundarna i 3 månader. Det är första gången som jag väljer att stanna kvar på hemmaplan i Tornedalen medan Isak bor någon annanstans för att spela hockey, denna säsong i Narvik Eagles i norska högstaligan.Om jag hade fått en femma för varje gång någon har frågat “varför?” så hade jag kunnat buda på många fina retro-auktioner på Tradera (som lär hamna högt i pris)… Skämt åsido, jag förstår att folk undrar. Och säkert tycker att jag är lite knäpp, tro mig - jag har själv tänkt samma tanke många gånger!Så...varför?Jo, de senaste åren har jag känt en enorm hemlängtan. En längtan hem till Tornedalen, skogarna, de välbekanta stigarna, stugan och såklart all familj vi har här.I slutet på förra året dök det plötsligt upp en tjänst som jag blev tipsad om att söka. En projektanställning på halvtid, som marknadsförare för projektet Hej Hemby som jobbar med inflyttning i Tornedalskommunerna. Jag sökte - och när det, till min stora glädje, blev klart att jag fick den så började tankarna snurra. Ska jag faktiskt göra det? Stanna kvar här själv? Det tog lång tid innan jag landade i beslutet. Länge fick det vara en tanke som jag smakade på lite försiktigt. En kittlande, läskig och obekväm tanke. För jag ska vara ärlig. Tanken på att vara själv med allt skrämde skiten ur mig.Skulle jag orka det - dra hela lasset själv? För om jag tog beslutet att stanna så fanns det bara ett alternativ: att både ha hand om barn och hundar själv samtidigt som jag driver eget företag och är projektanställd (för det är en omöjlig ekvation för Isak att rodda med själv p.g.a hans hockeyschema och resdagar som tillkommer och 0 familj som kan hjälpa honom i Norge).Skulle vi sakna ihjäl oss efter varann? För såklart vi vill vara tillsammans allihop, vi är ju en familj. Och hur skulle vardagen ens vara utan varandra? När man har byggt ett helt liv ihop, med vardagsrutiner, gemensamma intressen och levt i symbios i över ett decennium så kändes tanken på att vara utan varandra så länge så fasligt tråkig och enslig.Men vet ni? Alla mina rädslor blev till något slags bränsle för att ta mig an utmaningen. För hur läskigt allt än kändes, så var det något inom mig som sa att det här är vad jag borde göra, precis just nu. Både p.g.a hur mycket jag har längtat hem till Tornedalen men också när jag precis börjat ett nytt, spännande jobb med fokus på min hembygd. Vi bestämde oss för att köpa 60-talshuset i Övertorneå så att vi på riktigt kan börja bygga en bas hemma i Tornedalen, för en hockeykarriär är ju inte alls lika lång som en “vanlig” sådan och det kommer att komma en dag då vi slår oss ner på riktigt.Vi har också alltid varit noggranna med att vi ska få göra vår egen grej, jag stöttar Isak i sin karriär och han stöttar mig med fullt ut. Det är sunt, tycker jag - och absolut en nyckel till att vi funkar så bra ihop.Och en sak till: även bra beslut kan vara obekväma för stunden. Och i det obekväma kan man alltid lära sig något nytt. Så nu testar vi att ha det såhär denna hockeysäsong, d.v.s fram till cirka mars-april 2025. Vad som händer sedan? Det vet man aldrig!
