Det var nyår i Narvik och tomtebloss på bakgården. Tänt var det här! Hyresvärdarna för lägenheten som Isak bor i i Narvik var så gulliga och tog fram en spark med barnsits som vi fick låna. Det kändes lite som hemma i Tornedalen. Nyårsmiddagen bestod av oxfilé från Kukkolabruket i Tornedalen, brunostgratinerade smashed potatoes, haricot verts och rödvinssås. Och så vitchokladpannacotta till efterrätt. Provade ett, för mig, nytt bubbel, dagen till ära. Gott! Köpt på Vinmonopolet i Norge. Felt cute. Jäklar i mig vad norrmännen var skjutglada i raketer! Har aldrig varit med om dess like. Vi skjuter aldrig några raketer själv för jag vet hur det är att ha en hund som är livrädd (hundarna var hos mina föräldrar detta nyår när vi var i Norge och mamma skrev att Izla gömde sig i en garderob hela kvällen och natten). Den första dagen på det nya året tyckte vi att det var läge för en utflykt, så vi åkte till Rombaksfjorden - promenerade, åkte pulka, tittade på vattenfall och bara njöt av att vara ute. Det här är en historisk plats med anor från andra världskriget. Tipsar alla om att titta på filmen Narvik på Netflix! Jag såg den själv för första gången häromveckan. 🥰 När vi kom hem till Norge-lägenheten igen så såg det ut såhär utanför. Man tackar för den pastellhimlen! Fredagen den 3e januari började jag och Serafina resa hem mot Tornedalen igen. Det gör alltid lika ont att lämna. Som ett plåster som bara ska dras av. Vägen mellan Norge och Sverige, genom Björnfjället var kolsvart och snöig. Sen började det att snöa så pass mycket att jag fick stanna vid ICA i Riksgränsen en stund och invänta lite dagsljus. Det är en lång och bitvis hård väg, men dagsljus gjorde susen! Helgen spenderades hos min mamma och pappa i min hemby Pello. Lagom till vår ankomst så blev det smällkallt i Tornedalen! Temperaturen var nere och nosade på -33 grader. Min "föräldrafilosofi" är att vara ute med barnet i alla väder och klimat, om så för en liten stund. Solen kikade fram över Finland och jag och syrran tog en hundpromenad nere vid den frusna gränsälven. När det är så kallt så är det som att tiden står stilla. Allt blir till is. På måndag åkte vi hem igen. Serran, hundarna och jag. Det var som att åka på en baksmälla efter en helt ljuvlig tid med hela familjen samlad. Att komma hem till sitt stora, tysta hus. Där julgranen ännu står stadig och spåren från julaftonens glädje dröjer sig kvar. Igår öppnade jag upp hemmakontoret igen. Jag är pepp på att jobba igen! Hungrig på nya uppdrag! Har planer, drömmar och visioner. Men jag kapitulerar också för den där lilla deppkänslan i bröstet och startar långsamt. Jag är ok, jag lovar. Nu är det bara slutspurten på denna ensamma tid i huset kvar, inte undra på om alla känslor hinner ifatt mig nu. Tänk att jag kört solo här sedan i augusti! AUGUSTI! Jag låter allt som känns kännas och gör som jag alltid gör: det bästa av situationen.
