En dag hann vi vara hemma i Sverige igen. Och Isak hade precis hunnit landa i Frankrike (!) för några dagars jobb innan han skulle få åka hem till oss igen inför beräknat födelsedatum, när jag ringer honom och säger: ”Jag hatar att säga det här nu, men jag tror att det är dags. På riktigt.”Jag hade haft jobbmöte och just hämtat hem Serafina från förskolan när jag började känna att förvärkarna (som jag haft i några dagar vid det här laget) började öka i kraft. Det blir säkert bättre om jag vilar lite, tänkte jag och gjorde mellanmål till Serafina, satte igång barnprogram på tv:n och lade mig bredvid henne i soffan i hopp om att få vila. Men det gick inte. För gjorde det inte ganska ont? Äh, jag kanske inbillar mig, försökte jag intala mig själv. Instinktivt tänkte jag att det kanske skulle göra mig gott med ett varmt bad, så jag tappade upp ett bad i vårt blå 60-talsbadkar tillsammans med en jublande Serafina, intet ont anande om vad som var på gång.Men värkarna eskalerade och jag fick börja andas igenom dem. Serafina såg att jag hade ont. ”Det blir bra, mamma”, tröstade hon och klappade på mig.Det var då jag insåg att det nog var allvar. Jag ställde mig upp ur badkaret och ringde Isak. Jag hade kunnat ta på paniken som infann sig i tystnaden på andra änden av luren. Han försökte behålla lugnet för min skull, men i samma sekund började han planera hur han skulle ta sig hem så fort som möjligt.Vi lade på och jag ringde Isaks föräldrar, som var här på bara någon minut.Svärfar hämtade Serran och Iggy och tog med dem hem till sig, medan svärmor startade bilen så att jag snabbt kunde packa några väskor mellan värkarna. Det kändes bäst att planera för att åka in till förlossningen, två timmar bort. Jag grät en skvätt – jag ville ha Isak här, men förstod att det skulle bli svårt. Jag visste knappt heller var några grejer fanns mitt i flyttkaoset. Det var ju inte så här det skulle bli, tänkte jag. Men jag andades och tänkte: Snart får jag ta emot vår son. Det blir bra, hur det än blir. Snart är han här i mina armar.Sen började den långa resan till förlossningen. Sunderby sjukhus ligger 16 mil från Övertorneå, livet i glesbygd. Jag ringde in till förlossningen och möttes av en glad röst som hälsade oss välkomna och bad oss köra försiktigt. Det kändes tryggt. Bilfärden var nog det jobbigaste med hela förlossningen, även om den gick bra. Två timmar i baksätet med intensiva värkar är inte att leka med när kroppen gärna vill ändra position. Det dimmiga snölandskapet som svischade förbi utanför fönstret såg ut som en drömvärld. Jag spenderade två timmar med att gå helt in i mig själv.”Jag klarar av svåra saker” var mitt mantra i huvudet. Jag upprepade det om och om igen samtidigt som jag klockade värkarna. De kom tätare och tätare. ”Åk in till sjukhus eller ring ambulans!” sa appen Värktimer. Jag sa ingenting till svärmor som körde bilen, jag ville inte stressa henne.Vi körde rakt in i en militärövning. Ett militärfordon hade kört i diket och vägen var avstängd söderut. Svärmor vevade ner rutan och förklarade läget. Den uniformklädda mannen utanför spärrade upp ögonen och sa att han skulle ringa ett samtal så att vi kunde ta oss förbi med hjälp av militäreskort. Sagt och gjort. Jag såg inte så mycket, blundade mest. Jag befann mig någon helt annanstans mentalt. Och på andra sidan Europa rådde total panik för Isak, som försökte ta sig hem igen med alla medel.Vid 18.00 kom vi fram till förlossningen. Där mötte Isaks kusin Fanny oss. Hon är läkare och jobbar på förlossningen och hade precis gått av sitt pass, men följde med som stöd tillsammans med min svärmor Maarit. Jag hade en hel armé av kvinnor runt omkring mig – hur fint är inte det?När jag äntrar förlossningssalen var mina första ord: ”Säg att jag inte bara är typ 2 cm öppen nu!!!” Men det var jag inte, jag var 4 cm öppen. Barnmorskan var så himla mjuk och fin. De var noggranna med att fråga mig om mina önskemål, bland annat kring smärtlindring, eftersom jag inte ens hunnit skriva ett förlossningsbrev. Jag berättade att jag var öppen för det mesta och att jag uppskattade både lustgas och bad förra gången – och epidural när det blev långdraget (med Serafina tog det 48 timmar totalt). Men jag hann varken med något bad eller någon epidural den här gången, för bara en timme senare började jag känna ett starkt tryck nedåt och fick krystningskänslor.”Följ bara med kroppen, Sanne. Om du känner för att krysta så gör det”, sa barnmorskan, och det kändes otroligt skönt att höra. Jag blev lite skraj och tänkte: Redan? Är det inte för tidigt?! Men då var jag nästan fullt öppen. Sen gick det undan.”Nu kommer han snart!” hör jag någon säga, och jag fattade ingenting. Mitt vatten gick och forsade ut på golvet och jag hör mig själv säga: ”Är det sant? Vad menar ni? Är han snart här?””Ta ner handen här och känn – nu kan du känna huvudet!” säger barnmorskan, och jag känner honom. Min älskade son.Klockan 20.07 föds Sten Solbjörn Pantzare. Total eufori.Efter “festen” med förlossningsbrickan med mackor, saft och delicatobollar åkte Fanny och svärmor hem, och jag blev ensam kvar i salen med Sten i famnen. En gullig barnmorska erbjöd sig att hålla honom så att jag fick duscha, och de hjälpte mig att checka in på BB. Alla var så himla omhändertagande. Jag upplevde det som att de såg till mig lite extra när jag inte hade min partner med mig.Så, hur gick det för Isak? Han satt fast på Arlanda över natten i väntan på det tidigaste planet norrut. Morgonen därpå kom han äntligen fram till oss och vi fick vara tillsammans i vår lilla bubbla i några dagar innan han tyvärr behövde åka tillbaka till Frankrike igen för slutspel. Det var riktigt tufft att säga hejdå. I fyra veckor behövde han vara bortrest, och det var verkligen fyra tuffa veckor, både fysiskt och mentalt för mig. Men jag fick mycket hjälp av både mina föräldrar och svärföräldrar och bodde i princip hos dem under tiden för att få ihop logistiken. De veckorna känns verkligen som en dimma, lik dimman över snölandskapet som jag vilade ögonen på i bilen på väg till förlossningen.Nu är vi alla hemma och mår bra.Jag njuter av att vara i vår lilla bubbla nu. Det tog ett tag att hitta rytmen i den nya lunken som tvåbarnsföräldrar, men allt går så fort och nu bara några veckor in i det så känns det helt självklart – och jag vill verkligen bara vara här och nu 🧡
