Igår var det mors dag. Att vara mamma till Serafina, är det finaste och mest ärofyllda jag får lov att vara.Sedan hon föddes finns mitt hjärta för evigt utanför min egen kropp.Många tankar har tänkts och mycket har upplevts sedan jag själv blev mamma. Idag står jag stadigt i rollen, bekväm och självsäker - men när jag minns tillbaka på hur skör jag var i början kan jag inte låta bli att skriva några ord. Kanske de kan vara till hjälp för dig som nybliven mamma, eller som snart blir det. Eller så behöver du, liksom jag - påminna dig själv ibland.Först och främst: det finns inget facit. Ingen one size fits all. Det som funkat för den ena, kanske inte funkar för den andra. Och det som funkar den ena dagen kanske inte ens funkar imorgon! Du gör vad du känner är bäst för dig, ditt barn och din familj. Tillsammans testar ni er fram och hittar era vägar framåt. Man kan känna sig så sjukt jäkla ensam som nybliven mamma och föräldraledig. Allt är nytt, läskigt och stort. Man läker, hormonerna bara sprutar åt alla håll och kanter. Min tid som föräldraledig, när Isak jobbade och kom hem på kvällen igen - spenderades dels i stugan mitt ute i skogen i Kuusijärvi, och i Boden där jag knappt kände en själ. Ibland var det jätteskönt att bara vara jag, Serran och hundarna men när jag ser tillbaka på det nu så ser jag ju så tydligt hur ensam jag var. Det finaste minnet från den tiden var när en av mina bästa kompisar reste cirka 100 mil bara för att komma och vara med oss och hjälpa till. Kan du göra det för din vän som just blivit mamma - gör det ❤️ En mamma blir dömd vad hon än gör. Damned if you do, damned if you don't. Det finns åsikter om exakt allt i föräldraskapet och jag har aldrig någonsin varit med om att få så mycket oombedda råd (och högst privata frågor!) som när jag gick ut med att jag var gravid! Folk hade åsikter om vad för babykläder jag köpte, hur mitt babynest såg ut, frågade hur mycket jag gått upp i vikt osv. Det blev faktiskt så att jag satte ner foten ganska fort och gick ut med en text på instagram där jag skrev rakt ut att jag inte vill ha några som helst råd eller tips, oavsett hur goda de är, om jag själv inte ber om dem. Det var skönt. Gör det du också, om du känner att det blir för mycket. Ska man lyssna på exakt alla människor som tycker saker, så blir det ju fanimej ingenting! Välj vilka du lyssnar på med omsorg, och våga prova dig fram själv.PS! Allt det där som folk hade åsikter om, gick ju hur bra som helst ändå när jag gjorde på mitt sätt. En mamma blir dömd vad hon än gör - så lita på magkänslan. Du är förälder till ditt barn! Inte dem. Att bli förälder har gett mig enorm respekt för alla andra föräldrar därute. Inte minst mina egna. De lever ju också detta liv för första gången. Det är fint och nyttigt att tänka på ibland. Det kan vara ett ganska intensivt tempo med barn. I Serafinas ålder är det väldigt mycket spring i benen, hoppa, studsa, prova gränser. Som sig bör. Men det klart att man själv kan känna sig ganska överstimulerad av det tempot - och i synnerhet inomhus! Därför (och av miljoner fler anledningar) älskar jag att vara mycket utomhus. När det börjar bli cirkus maximus inomhus, är det skönt för alla parter att klä på sig och gå ut! Man tankar ny energi och ytorna för allt bus är både större och bättre. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka det - min pappa som är förskollärare har sagt samma sak och nu förstår jag precis vad han menar. Så, when in doubt - gå ut! Jag pallar inte att ha ett porslinshem. Visst har jag många saker jag är rädd om, och som jag tycker det är sunt att lära barnet att vara försiktig med, men samtidigt så skulle jag aldrig orka ha ett hem där man inte får leka, utforska och helt enkelt leva i. Det är ganska skönt att släppa på kraven kring sånt, tycker jag. Också gällande städning. Min pappa brukar säga "människor först, saker sen" och det tycker jag är ett så talande citat för prioriteringar i ett levande hem. Det är ju människorna som bor där som är viktigast! Att vi leker och är glada och stökar ner lite, vad gör det om hundra år? Jag läste ett så fint inlägg hos Asabea Britton för ett tag sen, såhär skrev hon:"En bekant som är psykolog, Maria heter hon, sa till mig att hon brukar trycka på kvalitet framför kvantitet i nästan alla sammanhang eftersom samhället är så fokuserat på kvantitet, men just med småbarn så är kvantitet i form av oplanerad tid något av det finaste man kan ge eftersom anknytning, trygghet och utveckling genom upprepning kräver mycket tid. Det fastnade verkligen hos mig"...och det fastnade hos mig med! Livet sker här och nu - och tid är det finaste vi kan ge varann❤️
