Den 26e februari firade vi 13 år ihop, Isak och jag.Ibland får jag frågan: ni som har varit ihop så länge, hur gör man för att få det att hålla? som att jag skulle ha ett magiskt recept att dra fram ur fransjackan. Det har jag tyvärr inte. Men... nåt kanske jag vet om kärlek, efter 13 år? 😉Vi tog kärleken på allvar från börjanVi var väldigt unga när vi träffades. Han var 15 och jag 17. Vad vet man ens om livet vid den åldern?Men en sak ska ni veta, jag har alltid känt mig som en gammal själ. Som 17-åring hade jag redan hunnit med flera heartbreaks, äventyr, festivaler och levt, känt och upplevt så mycket. Jag kände mig nog äldre än vad jag var. Att som 17-åring bestämma sig för att nä, nu skiter jag i det här med kärleken - det kanske säger sitt. Och Isak, som redan i ung ålder satsade på idrotten - han växte nog upp lite snabbare än andra i hans ålder. Vi tog kärleken på allvar från början.Våra vägar har korsats på rätt oväntade håll genom tiderna. Det var som att tiden väntade på rätt tillfälle. Jag vet inte hur jag annars ska förklara att jag en gång, några år innan vi blev tillsammans, vaknade till på kvällen av ett sms från ett, för mig, okänt nummer. När jag skrev och frågade vem det var och han svarade med sitt namn så tänkte jag "vem fan är det?" och svarade inget mer. Han hade fått mitt nummer av en gemensam vän. Stackarn blev totaldissad.Eller, när jag något år senare var på kommunmästerskap i friidrott. Jag dejtade någon annan då men jag minns än idag när jag såg Isak för första gången. Han tävlade i höjdhopp. Det är svårt att förklara utan att det låter som en ostig tonårsroman, men jag vet att jag redan då tänkte: herregud. Han, han är cool. På nåt sätt etsade han sig fast på näthinnan.Eller, hur jag den där sommaren, när vi faktiskt hade varit i kontakt med varandra ett tag men inte tagit steget att ses än, cyklade hem från min tjejkompis under midnattssolen. Den sommaren hade jag bestämt mig för att skita i kärleken. Jag tänkte: fuck killar, jag klarar mig utan dem. Jag har musiken, böckerna, mina vänner och naturen. Jag slog igång free bird med Lynyrd Skynyrd på telefonen och kände varje ord. And this bird you cannot cha-a-a-a-angeeeeee men avbröts efter någon minut av ett sms. Jag tittade ner på displayen. Det var han. Isak. Och hjärtat hoppade över ett slag. Jag minns än idag hur jag där och då tänkte: det är kört. Det var 100% kört. Men vi "låtsades" vara kompisar ett tag innan vi erkände för varandra att vi ju är så hopplöst förälskade i varandra. Och sedan dess har det varit vi. Genom allt. 13 år senare...13 år senare är vi gifta. Har ett barn. Två hundar, men vi har haft en tredje. Vi har köpt hus och stuga och har hunnit leva vagabondliv och flyttat runt i hela landet på hockeyäventyr. Vid det här laget har vi hunnit se varandras bästa sidor och varandras sämsta. Vi har gått igenom glädje, sorg och allt däremellan tillsammans. Jag tror att om man träffas så unga som vi gjorde, så växer man antingen ihop eller glider isär med tiden. Vi har vuxit ihop som två knotiga björkar på ett fjäll. Som står stadigt genom regn, rusk, snö och gyllene midnattssol.Men vi väljer också varandra. Varje dag. För, bara för att man varit ihop i evigheter så finns det ju inga garantier. Man får inte ta varandra för givet. Inte bli för bekväma i tryggheten man känner. För samtidigt som trygghet är det finaste som finns i ett förhållande så måste man vårda den ömt. Mötas i både behov och kompromisser, fortsätta anstränga sig för varandra.Något som också alltid har varit viktigt för oss är att vi båda ska få göra vår grej. Isak har alltid haft hockeyn och den har givetvis fått mig att göra kompromisser för hans skull, samtidigt som jag har satsat på både utbildning och min egen karriär och Isak alltid har stöttat mig i det, oavsett om jag behövt jobba till fjälls eller åka iväg på fotoresor i tid och otid. Jag tycker att det är fint och nyttigt att ha egna passioner och intressen och att både ge sig själv och sin partner tid och utrymme att bejaka det man brinner för. Jag tror mycket på att självuppfyllelse och självkärlek bäddar för att man kan vara en bättre partner. Foton: Rebecca LundhEtt citat som har fastnat hos mig...Jag minns inte varifrån det kommer, var jag har läst eller hört det men det har blivit ett litet mantra som jag tycker är en fin kompass att ta med sig in i ett förhållande. Man ska vara oändligt snäll. Och det handlar inte om att man ska acceptera vad som helst eller offra sig själv på vägen i en relation, tvärtom! För mig handlar det om att allt grundar sig i att när man är i en relation så är man så otroligt sårbar och har nära till alla känslor, för att man är varandras närmsta personer. Man kommer inte alltid att tycka likadant, man kommer att gräla och tjura ihop, men finns där en bas av att man alltid vill vara snäll mot varandra, så tror jag att man kommer långt. Även i de där svåra stunderna kan man välja att vara snäll mot varandra. Man går aldrig över otrygga gränser och kallar varandra för fula ord, man väljer att snälltolka varandra istället för att tänka att den andra varit medvetet taskig. För när man är snäll mot sin partner så är man samtidigt snäll mot sig själv och sin relation till varandra.
