Plötsligt så finns hon inte mer, vår älskade Iwa. Och det är så oerhört tomt. Tyst. Och sorgligt. Selen hänger kvar i hallen. Matskålen ekar tom. Medicinalarmet på telefonen har tystnat.I 11 år har hon knappt vikit en meter från vår sida, sådär så att man ibland snubblade över henne, för att hon alltid ville vara nära nära nära. Sådär så att man ibland blev lite irriterad. Nu saknar man det. Man saknar allt. Allt det underbara. Allt det gulligt störiga. Och vartenda litet hundhår får en att klamra sig fast vid de sista tecknen på att hon nyss var här. Där hon borde vara. Saknaden är brutal. Iwa kom till mig när jag behövde det som mest. Hon blev min räddning från en ätstörning. Jag var 20 år, ung, skör och när jag bestämde mig för att skaffa henne så skiftade mitt fokus totalt. Jag släppte på kontrollen och sa till mig själv "ska du ha hand om ett annat liv så kan du inte hålla på och behandla dig själv såhär längre". Jag sa upp mig från mitt allra första jobb för att kunna vara med henne dygnet runt. Oförnuftigt och knäppt? Ja, kanske. Men jag hade aldrig valt annorlunda! Vi var ute på äventyr i skog och mark dag ut och dag in och jag kommer alltid att minnas den tiden med så otroligt mycket glädje och värme. Ett år efter att Iwa kom in i vårt liv så skaffade vi hennes vilda kompis Izla. Izla har levt hela sitt liv med Iwa, hon vet inget annat. De har hängt ihop i vått och torrt, land och rike runt. Nu sörjer Izla med 💔 Iwas liv har verkligen varit ett äventyr med alla hockeyflyttar och resor runt om i landet. Från fjäll till kust och norr till söder och norr igen. Vi har bott i Pello, Luleå, Piteå, Borlänge, Oskarshamn, Mora, Tingsryd, Kuusijärvi och i Övertorneå. Iwa har fått se och uppleva så mycket spännande. Och stugan i Kuusijärvi, den älskade hon - med friheten precis utanför dörren. Där har vi levt vårt bästa liv 🧡 Sen fick Iwa bli storasyster till en människovalp. Ett jobb hon tog på största allvar 💘 Som jag önskar att de hade fått mer tid ihop, men med handen på hjärtat så hade jag aldrig ens vågat drömma om såhär "lång" tid med tanke på Iwas epilepsi. Så jag är tacksam. Men så oerhört ledsen att det nu är över. Serafina säga att Iwa är i himlen nu. Hon är en ängel. Den här bilden har jag beställt en ordentlig förstoring på, den ska få hänga på väggen här hemma. Precis såhär vill jag tänka att Iwa har det nu, lugnt och fridfullt på en plats bortom smärta. Med gyllene solnedgångar och gröna, mjuka ytor att springa över ända in i oändligheten. Jag hoppas att hon minns oss, för vi kommer att sakna henne så. Jag vill att hon ska veta att hon var så oerhört älskad av så många.Jag vet att Iwa har fått leva ett långt och rikt liv. Hon blev 11 år. Hon fick vara frisk i 9 av dem. Jag vet att det var dags för henne att gå och jag trodde att jag hade förberett mig mentalt ett tag men det går aldrig att förbereda sig på sorgen som sköljer över en när ens bästa vän går bort. Hur skulle man någonsin ens kunna? Ord är för fjuttiga. Allt jag skriver känns för fjuttigt. Hon var allt! Snällheten, tryggheten och den eviga kärleken. Och nu är hon borta och det gör så ont.
