Idag är det meänkielidagen*. Ett språk som vi givetvis vill ge till vår dotter, för att språk är en gåva. En rikedom. Ett arv att förvalta.Jag tänker ofta på det: pratar vi för lite meänkieli med henne? Hur kan vi få in det mer? Mina egna förmågor är också något begränsade. Jag kan, men ibland känns det som att bröstet ska sprängas när jag fumlar med orden.Jag tänkte på det senast imorse, när jag såg vad för dag det faktiskt är. Jag kan säga mycket, men minst lika mycket förblir osagt för att jag inte kan.Men så, från ingenstans, sa hon "loppu" när hon drack upp sin saft och glaset var tomt. Och när vi bastade och kastade ånga sa hon "löylyä" och jag kunde inte låta bli att le.Nånting rätt gör vi, ändå.*År 2000 fick meänkieli officiell status som ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Sveriges regering har åtagit sig att skydda och främja dessa språk - och med officiell status fick språkbärare stärkta rättigheter. Meänkieli pratas främst i Tornedalen och malmfälten.I de kommuner som tillhör förvaltningsområden för meänkieli har invånarna speciella rättigheter, till exempel rätt att kommunicera med myndigheter på meänkieli och att få förskola och äldreomsorg helt eller till väsentlig del på meänkieli.
